Så får man äntligen ta på sig sina långkalsonger. Ingen frost ännu, men det är kyliga vindar som drar ner över slätten. I lördags var vi på andjakt, men det är inte många kvar nu i dammarna. Hela fem stycken änder blev resultatet. Aya löper  och är nu lite tramsig. Hann räfsa de sista löven i trädgården och ta in torkvindan. I dag byter jag också till vinterdäck - så nu kan det komma snö - åtminstone kan det frysa på lite i backen - då blir det renare hemma. I söndags var det åter dags för valparna att träffas. Denna gång var de lite mer okoncentrerade och det är ju inte så konstigt. De har fyllt fyra måndader och det händer mycket i kroppen på dem. Kontakt, gå fint med och utan koppel, sitt kvar och inkalllning med störning  (barn och andra hundar) stod på schemat. Vi provade dummisesar igen med fokus på att hålla dem nära och kunna hålla i den runt föraren. Förarna ska kunna klappa om sin hund, som i sin tur ska känna trygghet att vara nära med en dummies i munnen. Inga ryck och försök att ta dummiesen från hunden - bara duktig hund som viftar på svansen och trivs. Vi provade också på att bära rådjursklöv och vildsvinsklöv. Har får jag väl säga att tjejerna hade mest klipp i bettet....killlarna var lite mer avvaktande, speciellt på vildsvinsklöven. Jag visade ett kort blodspår med Chilli. Hon gick och markerade nästan varje bloddroppe och lyckades ta sig fram till klöven utan några smärre problem. Hon bör också bli en bra spårhund. Nu börjar det ju bli kallt och lerigt ute så jag tror att nästa gång vi kör valpkursen blir den sista innan jul - därefter fortsätter vi i januari. Veckan som kommer bjuder på bl a tandläkarbesök för Alexanders del, middag för goda vänner, hundträning i Rimbo, innebandymatch och annat smått och gott. Chilli har nu tappat tre av sina mjölkhuggtänder och den fjärde sitter löst. Bella har nu på måndagsmorgonen lyckats göra bus igen - hon är expert på att sno pennor från mitt skrivbord  - ljudlöst! Om jag kommer in i rummet så slutar hon tugga på pennan och ser oskyldig ut, går jag ut igen knapprar hon ivrigt vidare. Jag kan bara säga att hon är skärp denna engelska (men älskad) odåga!